Julen och din födelsedag närmar sig och jag är inte redo, inte redo för att fira min första jul utan dig, inte redo för att fira din och Linas födelsedag utan dig. Kan inte ens försöka beskriva hur mycket jag saknar dig, det går inte. 

På din födelsedag så har det gått exakt 3 månader sen du lämnade oss och samtidigt som det känns som att du nyss var här så känns det som att det har gått en evighet. Jag minns det som om det var igår, det var dimma när jag klev ut ur stugan och jag förstod det nästan redan då. Jag minns fortfarande smärtan i min mosters och min systers gråt, jag minns smärtan i min egen och den kommer tillbaka och påminner mig med jämna mellanrum. 

Jag vet att julen i år kommer bli bra trots att du inte är där för vi har varandra och vi kommer prata om dig på ett sett som kommer få det att kännas som om du vore där vid oss, det vet jag. Du lever i våra hjärtan och i våra minnen och på så sätt så kommer du aldrig riktigt dö. Men de kommer bli jobbigt, vi kommer skratta tillsammans men vi kommer med all säkerhet gråta tillsammans, vi delar trots allt samma smärta och sorg och om det finns någon jag vill gråta och minnas med så är det min släkt. 

Bara 1.5 vecka kvar nu sen är det din födelsedag, du kom alltid till oss och firade din födelsedag tillsammans med Lina men i år vill jag komma till dig. Jag vill ta en dags tur till Leksand, dit på förmiddagen och hem på kvällen. Vill besöka graven, vill tända ljus och lägga en födelsedagspresent där till dig älskade mommo. Jag behöver göra det här.