Det är så sjukt, ett år av saknad, ett år av sorg har redan passerat. Det känns ju som att det var nyss som vi satt där på sängen och skrattade, även fast vi alla såg hur mycket du led så skrattade vi, det var ju du som fick oss att göra de. Jag kommer aldrig kunna släppa de där sista dagarna, de var bland de värsta i mitt liv samtidigt som jag är så jävla glad att jag var där. Vi såg ju alla hur mycket du led, vi pratade med doktorn och han sa att det var ett mirakel att du ens var vid medvetandet, men ändå så skrattade du med oss, du fick oss att skratta med dig. Det var en gåva du hade, du kunde alltid få en att må bra och vi alla skulle behöva det just nu, vi alla skulle behöva dig just nu. 

 

Lördagen var jobbig, vi skulle repa inför uppvisningen men jag kunde inte fokusera, vem kan göra det när man vet att exakt på den dagen för ett år sen så såg jag dig för sista gången. Stressen inför uppvisningen gjorde så att jag bröt ihop, totalt. Från att jag lämnade dansalen tills jag var hemma så grät jag, resten av kvällen grät jag inombords. Men jag vet, jag vet att jag inte får missa någonting och skylla på att jag mår dåligt, om jag gör det så vet jag att du vrider dig i graven. Vi måste fortsätta leva, även om det är jobbigt, vi vet att det är viktigt för dig. 

 

Men man kan säga att jag har stängt av mina känslor för det mesta, jag orkar helt enkelt inte känna mer. Jag vet att det inte är bra för mig men jag vet inte vad jag ska göra åt saken, det gör för ont att känna. Jag försöker att vara lycklig och må bra och ibland är jag det på riktigt, rätt personer kan få mig att må så jävla bra. Men ni som också har förlorat något borde förstå, inte nödvänigtvis att någon dött, bara att ni förlorat någon, ni borde förstå hur jobbigt det är och varför jag bara stängt av istället.