Det har gått 4 månader nu och för en månad sen så skulle du fyllt år. Det var jobbigt att gå igenom din första födelsedag utan dig, den första julen utan dig men det kändes ändå som om du på något vis var där med oss. Man kände kärleken du gett oss och vi kommer fortsätta att känna den så länge vi sprider den vidare till varandra.

För lite mindre än ett år sen så byggdes jag upp av falska förhoppningar, behandlingarna hade "fungerat" och tumören hade blivit mindre. Vad vi inte fick veta var att det endast gav oss mer tid, du kunde inte bli frisk från cancern men du kunde förhoppningsvis vara med oss längre än om du inte hade gjort behandlingarna. Men en fråga som går genom mitt huvud väldigt ofta är "tänk om du aldrig hade gjort behandlingarna, tänk om du hade levt längre då eftersom din kropp hade varit starkare?". Jag vet att jag inte ska tänka så men det är svårt att inte göra de, jag vet att det är försent för att göra någonting åt det nu, du är redan borta men det går inte en dag som jag önskar att allt hade slutat annorlunda, att du iallafall hade fått levt en dag till så att du hade fått vara med på Sussies födelsedag. 

Du var den bästa mommo som jag någonsin hade kunnat önska mig och när jag förlorade dig så förlorade jag min största förebild. När jag tänker på hur ont det gör för mig så kan jag inte ens föreställa mig hur ont det gör för mamma, sussie och anders som förlorade sin mamma. "Att förlora en mor, att förlora en mor är att förlora solen i skyn" men när jag tänker efter, dagen du lämnade oss och dagen då du begravdes så stod solen högt i skyn och inte många moln syntes. Men vi förlorade vår sol, den som gav oss mest energi, värme och kärlek, oändligt med kärlek.

Vi kommer alltid att ha våra minnen med dig men det räcker inte jag vill ha mer, jag vill ha dig tillbaka.