Det känns bara så konstigt. Urnsättning, har ni varit med om det någon gång? Det är hemskt. 

 

För andra gången i mitt liv så gick jag till leksands kyrka utan dig. Första gången var på begravningen. För första gången sen 20/9-13 så besökte jag bodlindor, första gången utan dig där. Alla saker som man gör utan dig för första gången är de jobbigaste. Din födelsedag, julafton, det var hemskt. Nu närmar sig midsommar och jag vet inte hur jag ska klara det. En midsommar uppe i Dalarna UTAN DIG? Det finns inte i min värld. 

 

Men jag vet att jag fortfarande inte riktigt har fattat det och jag vill inte fatta de heller för jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Det liksom, nej det går bara inte. Du kan inte vara borta, du får inte, vi behöver dig här.

Men som mamma sa när vi stod vid din grav, det är dags att ta tag i det nu, det är dags att börja leva igen för hade du sett oss nu så hade du skällt på oss allihopa att vi inte lever tillräckligt. Men var det någonting som du var bra på så var det att leva, jag önskar bara att du hade fått gjort det du gjorde bäst i några år till.