Sorg är något som jag bär på varje minut, varje sekund, varje dag. De två senaste månaderna har varit de svåraste i mitt liv och de åtta månaderna innan var nästan lika svåra. Det har nu gått två månader sen cancern vann och jag har helt ärligt fortfarande inte förstått de, jag kan inte förstå att jag aldrig kommer få krama dig igen, att jag aldrig kommer få höra din röst eller se ditt vackra leende.

Det gör så ont, det gör så jävla ont i hela kroppen när jag tänker på det. En av de mest fantastiska människorna jag träffat i hela mitt liv togs från mig av den saken jag hatar allra mest. Cancer.
Jag har gått på fyra begravningar i mitt liv, två av dem för drygt en månad sen, båda pga cancer. Men de räcker inte, totalt av de fyra begravningar jag gått på har TRE varit pga cancer. Jag kommer aldrig någonsin kunna förklara mitt hat och min ilska mot cancer men jag tror att ni kan förstå. För även om man själv inte drabbats eller inte känner någon som drabbats så kan man förstå. Man kan förstå ilskan och sorgen som cancer medför.

Min mormor dog alldeles för tidigt, hon han inte ens bli 80 år och hade inte hon drabbats av cancer så hade hon säkert levt i minst 15 år till. Hon hade en sån livsglädje och spred så mycket glädje och kärlek omkring sig att det var omöjligt att inte tycka om henne. Jag såg henne aldrig ledsen och in i det sista så skrattade hon med oss och även fast hon knappt kunde prata eller röra sig så spred hon mer kärlek runt om sig än någon annan jag någonsin träffat.

Hennes död har varit det jobbigaste som hänt i mitt liv, jag förlorade inte bara min mormor, jag förlorade en vän och en förebild. Men är det någonting hon har lärt mig så är det att leva så nu ska jag leva för henne.

Jag älskar dig.